Onsdagen den 18 augusti var ännu en härlig dag i mitt liv..................
Maif "Pro Tour" hade den efterlängtade tempoetappen som jag suktat efter sen i våras....när Anders byggde Min Svarta Mamba. Spurter är inte min grej, men att göra allt jobb själv tillsammans med Min bångstyriga hingst har lockat hela sommaren....
Farmor o farfar var hemma med tjejerna och Anders o jag cyklade iväg vid fem-tiden, start skulle vara vid Åvik vid sex-tiden. Plockade upp en laddad Kecke med Ironamns Tempohjälm på vägen och vi rullade ut. En kort stund kom vi ut på Metallvägen, och då var vi piskade att hålla 50....första uppvärmingen..........

Lite pirrigt, hur värmer man upp för ett tempo ? 17,5 km max, på en väg jag kört sååååå många gånger under mina år som triathlet, och även nu i sommar, för att våga lite på tempot... Några tafatta försök att hitta känslan i att ligga tempoställning, men åh, vilken psykist spärr jag har där!!!!!!!
Fick starta mellan Kecke och Anders, och det kändes fint. Inte dra på mig mjölksyra direkt, som förra helgen, då jag var med om att ta SM-guld i Sprint-SM i triathlon...då tävlingsnerverna kastade sig över mig när Linneá satte på mig chipet i växlingen.....haha.
Mer medveten om det nu, hade ju Mamban under mig som ville visa VEM han var ! Jag måste bara tordas följa med! Härligt, underbart att få höra nedräkningen innan start, och sen bara på´t! Tyvärr inte mycket damer, men man tar vad man får, kör mot klockan, bara ös! Blev förvånad över att jag låg i pinnarna (som varit min ormfobi lik hela sommaren) mer än annars, det gör ju så mycket mer ! Hitta rätt tryck, kör allt vad jag tror är möjlig för denna knappa halvtimme. Lite nöjd efter 14 km, lite okonsentrerad bara då, men hittade fokus och pressade mig ner till målet, kollade efter några andetag mätaren, och jaaaaa, över 40 i snitt. Minns inte jag haft det tidigare, men vi har ju inte kört ihop förr om åren, Mamban och jag. Min helt klart favorit ! Längtar tills vi kör ihop igen ! (P3C Shimao Di2, Profile Design aerostyre och naturligtvis HED hjul.....) Det är Min Svarta Mamba. Nästan för snabb för mig......
Men jag hänger med!

Tidig sommar 10

Min Svarta Mamba.

 

Inte lätt att sätta ett namn på rymdskeppet, men efter mycket funderande igår kom jag fram till det här.

Jag har, som min närmaste omgivning väl känner till, lite ormfobi, samtidigt som jag är riktigt facinerad av de djuren… eller reptilerna, kikar gärna på dom när de är innanför glasväggar.

Liksom jag alltid haft lite typ fobi att ligga i tempobågen…

Och sen är ju Mamban svart och snabb. Klockrent.

Sen att min moppe hette så, Mustang Mamba,  det tänkte jag inte ens på, den var röd, och bara kul att åka på innan jag var 15…

 

Hur som helst, igår byggde Anders upp honom, det tog tid, Di2 är nytt förr oss, men upp på trainern  och Anders ställde in höjden.
Det hissnade lite i kroppen när jag kom på honom, Mamban.
Han fick vara kvar i butiken, jag tänkte testa honom torsdag kväll, dagen efter.

Funderade på namnet i duschen, sprang hem igår, tänkte, ska jag sätta namnet före första turen eller efter.
Men så dök det upp, ” Min Svarta Mamba” Så fick det bli.

Vaknade vid 2-tiden inatt och hade svårt att släppa tanken på cykelturen som väntade. Läste lite ur "Luftslottet som sprängdes” för att hålla jämna steg med tv.

 

Kände mig lite krasslig i morse, men tänkte att det var nerverna som spökade, plus massa Hassel som blommade ute….

Kikade in i vårt ”hjulrum i morse, där stod han på trainern. Uj!

 

Vid fikat bad jag grannen Roger ta ett kort, se här,
 trots att han inte hade de rätta hjulen.


 
Klockan halv tre packade jag in honom i bilen och tog honom med hem, försiktigt rattade jag bilen , lugnt i svängar och över vägbulor.
Försiktigt ner i källaren med honom. Satte för grinden, så barnen inte skulle rusa ner och välta´n.

 

När sen Anders kom hem fikade vi, sen skiftade han hjul, satte på Pärlans HED C2 60/60 och på med pedaler, blev SPD, men det kommer att bli antingen mina ”gamla” Time eller nya Dura Ace, och matchande skor sen. Det här var en provrunda som stundade.
En timma.
Han justerade växlarna lite till.

 

Lyfte ut henne på gatan. Skulle jag lyfta ut honom till Vinnerstadsvägen eller klarade jag gruset på Saxvägen?
Jodå, jag chansade, och det rasslade ingenting.

 

Känslan var att det var annorlunda, jag satt på ett dynamitpaket, men kunde jag hantera det ?
42 år.
Men jag ligger ju 10 år efter, sen anorexian, så 32……visst,  jag klarar det. Kör.

D1 2 fungerade klockrent, ljudlöst och direkt.
Kjell, tack !!! jag kan väja.
Och Anders som monterat det så perfekt.

 

Höll mig i bromshandtagen, och sneglade lite på tempopinnarna.
Nej, det VAR länge sen jag låg där. Säkert 3-4 år sen, och mina gamla pekade uppåt.
Jag kör så här ett tag.
Tankarna flög tillbaka till Lanzarote -95, träningslägret när Micke Thorén hotade mig att slå undan armarna från styret om jag inte snart la mig i bågen jag köpt av honom…men att jag senare under min karriär älskade mitt drömstyre, Profile Design Carbon-X. När det inte blåste sida,var knixigt eller gick alltför fort.

 

Till Fornåsa idag flög jag fram, väldig medvind, och skapligt med trafik. Jag höll i bromshandtagen och släppte ingen hand någon gång.
Vad skulle jag säga när jag kom hem ?
Cykla så här på ett krutpaket och inte utnyttja konstruktionen fullt ut ?

Världens näst snabbaste ram som vad godkänd.

 Nej, jag måste köra i rak mot och uppför, så jag törs ner i bågen !

Ont i rumpan som bara den , efter det oplanerade långa passet i söndags jag körde med Maif..

Svängde av mot Skänninge och nu började vinden komma ”rätt”.

 Efter 35 minuters åkning kom jag ner i båda pinnarna, och efter 2 sekunder skrek jag rakt ut!
Varför hade jag inte gjort det direkt ?
Det var ljuvligt!
Känslan jag längtat och hoppast så mycket på.
Alla kunder jag sett i denna sittställning på Strandvägen utanför butiken, alla tempolopp jag kikat på  på tv….åh, det kändes precis så, det jag hoppats på.

 Kraften i benen, det häftiga stuket, och Min Svarta Mamba kändes så stabil.
Jag till och med växlade  vid pinnarna.

Måste jag hem direkt, ja, jag sa en timma, och det får det bli.
Bonden i Skärstad hade varit ute med åkermaskinerna, det var smutsigt på vägen, men jag styrde undan så gott det gick.
Ville ju ligga i tempoställning så mycket jag kunde de sista 25 minuterna… Ett helt annat tryck på rumpan, ingen smärta alls så här!

Avslutade med Vinnerstadsbacken i tempoställning, det var skillnad mot i söndags, då jag var rätt seg.

Körde ju utan hastighetsmätare idag, ville ju känna mig för, och det var rätt.

Det riktigt kittlade i kroppen när jag klev av och gick upp till Anders för att berätta.

Kan man få vara så här nöjd ?

 

Men, de hjulen jag körde på idag ska sitta på Pärlan, de är hennes.

Min Svarta Mamba ska få andra, det kommer bild på honom med dom senare.

Här står Min Svarta Mamba i badrummet medans jag duschar.
Taget med telefonen.
Bättre bild måste till senare, jag vill bara visa när det är färskt!!!

Drömmen om en cykel. Måste skriva om mina känslor inför min nya cykel! Om jag tar det från början.Efter att som simmare och sen löpare sadla om till triathlet började min resa bland cyklar….
Den första jag tränade på från början av 90-talet var en 10-växlad King (turkos) som jag vunnit på Tjejernas mil i Norrköping.  
Den hade stöd och dynamo och jag har för mig att den också hade vita skärmar.-91 var jag på Hasses i Motala och ville få den servad för att ställa upp i Motala Triathlon motionsklass.
Hasse skakade på huvudet och gick ner i källaren och tog fram en ”riktig” racer med heltäckt  bakhjul som han lånade ut till mig istället.Efter den resan fick jag låna Maifs juniorcykel , en handgjord Peugeot i svart och VM-färgerna. Pigg och smidig. Året efter  lånade jag en Panasonic lila/vit med vit styrlinda av Hasses, som jag efter säsongen köpte loss. Minns att jag ramlade med den på uppvärmningen på Göteborgs triathlon, när den var precis ny...styret blev lite snett, men gick att räta ut innan start. Resultaten kom snabbt och jag fick hjälp av kusin Lars att hitta B-sponsring på en ny cykel, ringde upp Erik Fåglum och han byggde en gör fin Eddie Merx, metalic-blå/röd och vit. Campa-utrustad.
Februari -97 kraschade jag rejält på Lanzarote under en Duathlontävling och fick byta cykel.
DÅ KOM REVOLUTIONEN.

Erik byggde upp en cremefärgad Sageborn ceramical till mig precis innan ett läger i Frankrike. Även den campa-utrustad. Viket svar jag fick av den cykeln !
Minns första turen förbi crossbanan här på Duntis.
Varje tramptag besvarades direkt och jag flög fram !
En snygg snabb Time-gaffel, gjorde inte cykeln sämre... Vintern -99, efter VM-silvret i Japan september -98 fick jag sponsring av Grahns i Motala, och Merida blev mitt nya märke.
Alltid med Shimanokomponenter.Första cykeln där var en 907:a , riktigt gul. Fick en vinterjacka i samma färg bland massa andra grejer.
Med mig till Lanzarote i maj hade vi fått med en carbongaffel som Anders bytte på plats, och det behövdes på dessa vägar! Vilken skillnad i vibrationer!År 2000 blev det ny cykel igen och då en 909, min sista aluminiumcykel. Den vann jag min andra Ironman på Lanzarote, och tog mig igenom cyklingen på en otroligt händelserik resa, som jag ofta tänker tillbaka på.
År 2001 kom magnesiumet in i mitt liv.
Nära kontakt med Meridas team i Taiwan fick jag, då de ville höra vad jag tyckte om dessa fina  illgröna cyklar!Många resor och mil har vi haft ihop mina Meridor och jag, tack ! Efter att ha tagit  beslutet av att fortsätta framåt i livet utan proffesionellt tävlande, och istället uppleva familj och barn, som är ett helt underbart liv,  började ju försäljningsverksamheten LeWa Sport på mer allvar också.
De första åren var ju Meridan med, men på min 40-årsdag ringde Cervélo upp mig och undrade om jag ville börja sälja Cervélo ( som de hört från racer Direkt att jag ville…)
Så blev det, och ännu ett steg framåt, jag lärde mig vad en cykel ÄR. Ett tag stretade jag emot mig själv , men sommaren 2008 byggde Anders min Pärla, en röd/svart Soloist team.
Min första riktiga carbonram. Dura ace-utrustad. 
Hade hela tiden tänkt på P3:an, men när jag väl valde modell tog jag en linjecykel, för varför skulle jag ha en tempocykel, jag som bara cyklade någon gång då och då, i kompisgänget…Bättre med den aerodynamiska Soloisten som var lite både och…ni har säkert läst om mina känslor när jag provade henne första gången….nästan obeskrivliga.
Nu, 2 år senare, och fortfarande lyrisk över min Pärla, har drömmen mer och mer blivit mer och mer verklighet.Varje gång kunder kommer till oss och provar sin tempohoj blir jag så fruktansvärt avundsjuk på dom. Den sittställningen , och den kraft som verkar fortplanta sig ner i pedalerna är så underbar….jag har aldrig suttit på en renodlad tempocykel i hela mitt liv !

Jag vill ha en, att finåka på , och jag ser det som en utbildning för mig själv.. Då, i september -09, när jag fick bilderna på 2010 års cyklar. Där var hon, eller han, det får vi se när jag testkör, P3:an, den svarta, min dröm! Soliga dagar, snabba turer, åh, vad det ska bli häftigt. För utbildnings skull och matchande i färg tänkte jag Sram red, eftersom vissa av våra cyklar har det, och jag aldrig provat förut.Växlar i styrändarna var ett måste, jag som alltid tidigare fegat ur där och behållt STI-reglagen på mina tempostyren…under alla år som triathlet..
Har alltid varit lite feg i tempobågen, haft svår med balansen. Det enda som varit lite oroligt var just det med växlarna…Men så en dag, dök Kjell på Shimano upp och räddade mig i oron. Han ville naturligtvis att jag skulle köra Shimano, som förut, och cykeln är ju inte byggd än..Han berättade om electroniska Dura Ace ( det hade han gjort tidigare, men jag hade inte tänkt vidare på det, för min egen personliga del)Just att jag kan växla både i styrändarna OCH i bromshandtagen fick mig att tänka om.
Inte svårövertalad alls, rättare sagt...fast den gruppen inte är röd.Nu släpptes en sten från hjärtat, drömmen kommer att bli möjlig på alla plan.
Anders byggde upp en P3.a Ultegra utrustad i en annan storlek , som jag kan gå och kika på tills min är verklighet.

Jag vill att snön ska bort nu, att vägarna ska sopas och att naturen blir grön, och luften varm.

Kortbyxe-väder helt enkelt.

Det har varit den bästa vintern på många år, jag och många  har mått otroligt bra av den, men det räcker nu, vår kom!
Korta snabba pass med tryck i benen, det är vad jag längtar efter när det gäller träning.
Vågar jag testa en tempohjälm till det, en svart och röd kanske ?Se på , ja, jag har inte kommit på ett tillräckligt fint namn än, men se på en standardutrustad P3:a med ultegra så länge !Återkommer när drömmen blir sann.

Gissa vilka hjul jag väljer ??

 

Anders surfade runt och hittade det här fina reportaget skrivet av Mia Gahne sommaren -01:

3,8 kilometer simning. 180 kilometer cykling. 42, 2 kilometer löpning.
Det är mer än de flesta klarar på ett år.
Lena Wahlqvist gör alltsammans på en dag. Hon är Sveriges egen järnkvinna och deltar i världens tuffaste tävling – Ironman på Hawaii.
Somliga hävdar att hon inte är riktigt klok.

Himlen är blyertsgrå och det vill aldrig sluta regna. Utomhusbadet ligger öde och vattenrutschkanan är bortglömd för säsongen. Mitt i duggregnet, i gläntan mellan tallar och skog, ångar det av vattenrörelser från den blå bassängen.
Här simmar en 33-årig kvinna med simdynor mellan benen och paddlar på händerna. Föga bryr hon sig om regnstänk och blytunga skyar.
Klockan är knappt åtta på morgonen, men Lena Wahlqvist har redan hunnit avverka ett par kilometer i vattnet. Än så länge pratar vi uppvärmning.
Vi befinner oss i utkanten av Motala, en sömnig svensk småstad mitt inne i landet.
Men Lena har tankarna på annat håll.
Hon simmar redan i Stilla Havet, utanför Hawaiis västkust. Hon slåss mot salta vågor och ser delfiner hoppa i horisonten.
Det är nämligen kring Hawaii hela hennes liv kretsar. Kring lavaöknar och serpentinvägar, runt sandstränder och cykelstallar.
Det är där det händer.
I oktober varje år förvandlas hula hula-ön till en skådeplats för idrottslig dramatik på högsta nivå i ett superhjältarnas styrkeprov.
Tävlingen kallas Ironman, men upp ur den regndränkta småstadsbassängen kliver bevisligen en kvinna.
Hon tävlar i triathlon på samma villkor som männen. Simmar lika långt, cyklar lika långt och springer lika långt. Och ser det som en självklarhet.
Uthållighet är Lena Wahlqvists främsta varumärke, och hon hävdar bestämt att kvinnor är av en segare sort än män.
Det bevisade hon inte minst förra året genom att vara den enda svenska deltagaren och lyckades ta sig i mål på en hedrande nionde plats i världens hårdaste tävling.

– Mitt mål var att komma bland de tio bästa. Det var väl att ta i, tänkte jag när jag såg startlistan på plats, men jag lyckades och är jättenöjd. Det var de tuffaste förhållandena någonsin så de flesta fick sämre tider än tidigare, men jag var en av dom få som i stället förbättrade min.

Ändå är det knappast någon kvinnlig version av Hulken som kommer gående med vattnet droppande från det långa blonda håret.
Frånsett ett ovanligt välskulpterat axelparti och ett par muskulösa vader ser hon ut som vilken ”vackra svenska flicka” som helst. Fast gladare.
Det solbrända ansiktet har ett sällan slocknande leende med en perfekt kritvit tandrad, baddräkten är knallröd, och handslaget fast.
Tånaglarna är blåmålade, hon har tre hål i ena örsnibben och talar med en djup, munter röst på utpräglad dialekt. ”Käck” är ett ord som faller en in.
Men i det helyllehurtiga finns ett stråk av en positiv kompromisslös målmedvetenhet som nästan gör en avundsjuk.
Detta är en person som besegrat både skador, njurproblem och anorexi.
Lokaltidningarna har döpt henne till ”Järnladyn”. Andra hävdar att hon är galen.
Själv ser hon sig mest som en glad och envis jävel, som förmodligen skulle falla död ner om någon tvingade henne att sluta träna.

Att det blev triathlon var en ren slump. Som 7-åring började hon träna simning på allvar, tappade motivationen och bytte i 15-årsåldern till löpning, blev skadad och bytte efter ytterligare tio år tillbaka till simning.
När den gamle simtränaren Sven-Arne Selling frågade om hon, som ändå hoppade hit och dit mellan olika grenar, inte skulle ställa upp då hemstaden var värd för en triathlontävling ryckte hon på axlarna och sa
”Tja – varför inte? Jag kan ju alltid promenera ett maratonlopp om jag inte orkar springa.”.
Hade denna kvinna besuttit ett uns bättre självkännedom skulle hon aldrig ha uttryckt sig på det viset.
Det är liksom inte fråga om att inte orka när det gäller Lena Wahlqvist. Hon tillhör den sorten som inte ens kan stava till att ge upp.
Och trots att hon den gången knappt hade suttit på en tävlingscykel förut, utan i sista stund fick låna en från cykelmakarens lager, lyckades hon komma i mål hack i häl på eliten.
Det tog dock ett par år innan hon började tycka att det var riktigt roligt med triathlon.
Ett par år… De flesta hade förmodligen lämnat in handduken hundra gånger om under den tiden. Men inte Lena. I nio års tid har hon stigit upp halv sex, sprungit minst 15 kilometer, styrketränat ett par timmar, simmat 6 – 7 kilometer, cyklat 3 – 4 timmar och sprungit lite till.
Kvällarna har hon ägnat åt att träna på att laga punktering och att växla mellan löpband och testcykel.

1998 blev hon tvåa i VM i triathlon och året därefter kom hon fyra.
Hon har ställt upp i fyra Ironman-deltävlingar och som förste svensk någonsin vunnit två av dem, båda gångerna Lanzarote Ironman, som sägs vara den allra tuffaste och är en kvaltävling till finalen på Hawaii.

– Många tycker att det låter så extremt med triathlon, men det är faktiskt inte så märkvärdigt egentligen.
Allt som behövs är ett bra hjärta, rejäla lungor och ett par ben. Och så lite muskler för att kunna cykla och simma.
Hon får det att låta som ett sockerkaksrecept.
När det i själva verket handlar om tio timmars råslit och djävulsk smärta.
Att simma i havet i en timme, kasta sig direkt upp på en cykel och trampa i 5 – 6 timmar och därefter springa ett helt marathonlopp.
kräver sin kvinna.

Vi kör hem till denna kvinnas kök efter dagens simpass.
Hon bor tillsammans med pojkvännen Anders Söderqvist i en liten villa med en snudd på pedantiskt välvårdad trädgård. Trädgårdsskötsel är nämligen Lenas hobby (hur det nu kan rymmas någon plats för fritidsintressen i detta späckade träningsschema).
Radion spelar Tore Skogman medan Lena bjuder på kaffe, limpmackor och mammas hembakade bullar med glasyr på. Terriern Zico (döpt efter en brasiliansk fotbollsstjärna) får nöja sig med att knapra på ett grisöra.
Vid köksbordet börjar Lena berätta.
Om hur det egentligen är. Om den gången då coachen och tränaren Michael Thorén trodde att hon fått sin mens då hon låg utslagen på marken och fick dropp efter en tävling, med blodet rinnande mellan benen.
Det var ingen mens.
Det var skavsår på insidan av låren. Hon berättar om hönsäggsstora blåsor under fötterna.
Om hur håret ramlar av.
Om hur njurarna inte klarade av all vätskeersättning och hon sprang sig till guld med en kropp svullen som en ballong och segerintervjuaren undrade om hon var gravid.
Om den gången hon hade så ont i ryggen att hon höll på att bryta under ett cykellopp, men att smärtan plötsligt försvann när tränaren skrek
”Nu tar du dig igenom det här!”.
– Jag tjöt en skvätt, men så började jag knappa in på ledarna i loppet och glömde bort det onda.
Det är inte skönt att springa när man har cyklat i 18 mil, men jag vet att jag kan ta in mycket på löpningen.
Jag är alltid stark på slutet när alla andra blir trötta.
Och jag vann faktiskt. Det trodde jag aldrig.

Kärleken Anders finns där för det mesta. Ibland tränar han vid sidan om Lena (fast han simmar för sakta) och han är en jäkel på att meka med cyklar.
Han behövs helt enkelt. Inte minst för det mentala stödet.
– Det är tufft att stiga upp halv sju och tänka på att man har ett dagsverke på tio-tolv timmars tävling framför sig.
Och jag har dessutom en tendens att tro att mina konkurrenter är så himla mycket bättre.
Jag känner mig inte precis som någon järnkvinna. Alla andra ser så starka ut.

Hon må ha träningsdisciplin som en furir och tillhöra en av nationens mest vältränade damer, men när det kommer till ämnen som självförtroende och mod ligger hon knappast på toppnivå.
Blir det tal om dans och offentliga framträdanden är det mer gelé än järn i den här ladyn.
Samma sak med höga höjder.
– Jag är livrädd för att cykla i nedförsbackar. Det är så otäckt. Jag krockade med en bil en gång och minnet av skrapsåren sitter i fortfarande.
För det finns annat än kondition och muskelstyrka som spelar in under ett triathlon.
Praktiska detaljer är inte oviktiga för den som svettas i tolv timmar.
Ska man simma i våtdräkt eller inte? (Fusk, anser Lena.)
Ska man ha sportbehå under baddräkten?
Cykelbyxor när man springer?
Punkteringsgrejor under cykelsadeln?
Bara rutinen vet.

Det är 1 500 startande i Ironman på Hawaii.
Då gäller det för Lena att memorera var på stranden just hennes cykel står parkerad redan innan hon ger sig ut i havet.
Cykelskorna är smorda med vaselin på insidan och i förväg fastsatta på pedalerna.
Efter simningen rusar hon igenom några duschar, drar på ett par cykelbyxor och kör fötterna i skorna medan hon trampar upp farten.
18 mils cyklande senare kutar hon in i ett tält, får sina löparskor som hon sätter sig ner för att snöra på i lugn och ro (”det brukar löna sig”).
Och så är det maratondags.
– Det är absolut jobbigast.
Simningen tänker jag knappast på. Då flyter man ju på vattnet. Och sedan har man cykeln till hjälp.
Under löpningen är jag däremot tvungen att släpa på min egen kropp.
Då finns det inga genvägar.
I målfållan väntar dropp och dopingkontroller.
– Stretchingen skiter jag i. Det får man sota för i flera dagar efteråt. Att ta sig ner för en trappa är nästan omöjligt. Ibland kan jag inte ens komma ur sängen.

Efter en hård tävling brukar hon unna sig en veckas ledigt. Hon har försökt med två, men börjar oftast fuskträna på gymet.
Lena Wahlqvists kropp är inte skapt för att sitta still. Den vill slita ont.
– Jag tycker om att pressa kroppen. Även om jag sliter mycket på den så bygger jag upp den samtidigt.
Det tar tio år innan man är på topp i den här sporten, och jag känner att jag har så mycket kvar att ge.
Så länge jag förbättrar mig tycker jag att det är kul.

Det är envisheten som driver mig.

Jag ska bara bli bäst på det här.

Triathlon är ingen stor sport i Sverige, jämfört med övriga världen.
Ett 20-tal svenska idrottare heltidssatsar.
Lena försörjer sig genom att arbeta deltid som tränare på stadens idrottsgymnasium, som har just triathlon som specialinriktning.
Få svenskar vet vem hon är och sponsorerna står knappast på kö.
Men tiden talar för sporten och i Sydney förra året blev triathlon en OS-gren för första gången, men med betydligt kortare distanser än den mytomspunna Ironman-tävlingen på Hawaii.

– Mitt allra första minne av triathlon är faktiskt sammanknippat med Hawaii.
Det var ett avsnitt av TV-deckaren Magnum med Tom Selleck, där han ställde upp i ett triathlon och jagade bovar.
Jag minns att jag tyckte att det verkade häftigt.

Ursprungligen kom sporten till genom tre amerikanska marinsoldater som satt och skrävlade om vem som var mest uthållig: simmaren, löparen eller cyklisten.
De bestämde sig för att slå ihop alla grenarna och tävla om vem som var absolut tuffast.
Sedan var det ytterligare några hårdingar som bakade samman de allra värsta distanserna och skapade mandomsprovet Ironman.

Jag sätter hundra spänn på att ingen av dem hade räknat med en glad tös från Östergötland som gillar att pyssla med blommor.
Namn: Lena Wahlqvist
Ålder: 33
Klubb: Motala Triathlon Club Sport:

Triathlon Största meriter:
Förste svensk att vinna en Ironman-tävling.
1:a på Ironman Lanzarote 2000 och 1999.
2:a på VM 1998 och
4:a 1999.
1:a på ”För-VM” 1997.
1:a NM 1999 och
10 SM-guld.
9:a på Ironman Hawaii 2000

Sponsorer: Saucony, Merida, Grahns

 

 Här nedan kan ni börja se mina meriter växa fram, som jag samlat på mig under hela mitt idrottsliga liv. Vår älskade Zico

Jag började som 7-åring att simma i Motala Simsällskap och har där nött många längder under Sven-Arne Sellings ledning.

Sommaren jag skulle fylla 15 år sa jag till Sven-Arne att jag skulle hålla upp ett tag, och sen kom jag aldrig tillbaka till den rena simningen...

Som simmare är man oftast den i klassen som har mest uthållighet, och därför blir man satt på de längre löpsträckorna vid skoltävlingar. Jag hade Anders Elfving som klassföreståndare på högstadiet, och han brann även då för friidrott, så lite banlopp blev det redan då.

 
   
Sommaren -82 startade gatloppet Baltzarloppet i Motala, och Sören och Margareta Isaksson tyckte jag skulle springa det. Det var kul och gav mersmak.
Tyvärr upptäckte jag ju att ju lättare jag var desto snabbare sprang jag, så det blev en ond cirkel under många år, som 1987 fick sin kulmen under ett friidrottsläger i Splitt. Mycket träning och ännu mindre mat slutade i att mina njurar sa ifrån ordentligt.
Jag blev inlagd på sjukhus någon vecka, och blev sen succesivt bättre, men anorexian satt nog i hela min löpkarriär.

På slutet avlöste skadorna varandra, och Anders tyckte 1992 att jag skulle följa med Motala Triathlon Club till ett träningscenter på Lanzarote istället för att åka på rena löpläger, eftersom jag hela tiden var skadad.

Det var början till något helt nytt, och efter det lägret har det blivit åtskilliga resor tillbaka dit, jag tror närmare bestämt 17 gånger...det är MIN ö ! Jag älskar den !

Att kombinera simning, cykel och löpning är perfekt, men det tog mig ett par år att acceptera att det var nog triathlon och inte löpning jag skulle fortsätta med.
 
   

Vi förstod direkt att det var nog de lite längre distanserna som passade mig bäst, och 1996 vann jag , och då menar jag det, en resa till USA, det land jag velat komma till så länge.
Förbundsledningen utlovade en resa till USA och långdistans-VM där för de 2 som vann lång-SM i Säter det året.
Det var min viktigaste tävling dittills, jag var helt fokuserad på att komma till USA !

Jag vann och vi fick åka dit. Nu var det ju inte vart som helst i USA vi skulle till, utan till Muncie, Indiana, absolut nowhere i staterna....men vad gör det, vi kom till USA ! 

 
   
Efter att ha slutat på 20:e plats där bestämde Anders och jag att vi skulle försöka klara oss på en lön och att jag skulle träna på heltid och det gjorde jag från 1 januari 1997.
Micke Thorén stod för träningsupplägget i många år framöver.

Det märktes skillnad, när jag inte behövde fokusera på jobbet, utan hade tid att i lugn och ro träna och hinna med allt annat jag tycker om !

Jag fick börja vänja mig att resa (förbundskapten Erik Björkman hade ett personligt alvarligt samtal med mig om vikten av att kunna åka hemifrån och ligga ute på läger..) och faktiskt , det var kul !

Ett ex på resor är att jag hann med 4 Japan-resor på 15 månader mellan juli 97 och september 98.

Det började med en inbjudningstävling i Tokyo som Jonas Djurback och jag fick åka på. Den vann jag i en rafflande spurtstrid (!) En månad senare bjöd Sado Island mig och Åsa Anderssson på för-VM, och det vann jag också.
Våren 98 var Jocke Willén och jag på Världscups turné i Ischigaki och Sydney. Inga vidare resultat.

I september 98 gick Långdistans-VM på Sado och där var Micke med och jag blev silvermedaljör ! Vilket mottagande vi fick hemma i Motala sen !

Det var Micke som 1999 anmälde mig utan vetskap (Tack!) till min första Ironman. Det var under ett av många läger på Lanzarote som han en dag i februari kom in på rummet och sa (jag hade då en stressfraktur i foten och kunde bara springa i vatten)
"Så, då är det klart, du är anmäld till Lanzarote Ironman i maj"
Jag bara skrattade och trodde det var skoj, men icke sa Nicke, det var ren sanning. Då kunde jag ju inte backa, fick se det som en erfarenhet...

Min första Ironman blev en riktig rysare, som avlöpte med seger. Att sen få komma tillbaka året därpå och vinna igen, (även den en än värre rysare) var kollosalt tillfredställande, det är nog en av de största segrarna jag haft !

Lanzarote Ironman är världens tuffaste till landskapet, även Hawaii får stå tillbaka för det . (Men där är ju motståndet världens tuffaste.)

Hawaii, ja. Med min första seger på Lanzarote följde ju frågan p å om jag skulle köra Hawaii. Vi hade inte tänkt så långt, men på måndagen efter var vi ju tvugna att bestämma oss mellan 10 och 12...och ha med kontanter till registreringen. Vi provade våra kontokort allihop, men det var bara Anders kredit som funkade, och det var tur, för annars hade min plats brunnit inne.

Men med mer och mer längre distanser sliter kroppen ont, och jag vet inte riktigt om jag någon gång ställt upp helt tränad utan skadeuppehåll vid någon längre tävling. 

I början av 2002 drog jag på mig en elak skada i baken som jag drogs med både på Nya Zealands Ironman (fick gå på löpningen) och på Lanzarotes Ironman.

Jag hade då aldrig brutit ett lopp, men efter 4 km in på löpningen hjälpte Anders mig att fatta beslutet att bryta för första gången. DET var hårt ! Men jag hade så ont, att något annat alternativ inte var tänkbart.
Men besvikelsen av att ha brutit skuggades snart över, för vi bestämde då på plats det viktigaste i mitt liv så långt, att vi skulle försöka skaffa ett barn ! Helt underbart, jag var som i ett rus istället.

Det tog sig snart och Karin är född i juli året därpå.
Efter att hon kom var tävlandet inte så viktigt längre. Och när Zico, vår älskade hund, dog i mars 04 tappade jag all motivation för ett tag, gick in helt i väggen och tog ett brake på någon månad. Och sen kom aldrig motivationen tillbaka på topp igen.
05 satte jag igång med bra träning, men skadade mig i knät en vinterdag när jag var ute och sprang, och uppehållet från löpning blev 6 månader. I den vevan passade vi på att bli med barn igen och i mars 06 kom Anna.
Nu är det bara träning för välbefinnande !
Har fortsatt att ha problem med knät, och i början av april 07 kikade läkaren Jonas Holmertz in i det och hittade en benflisa från lårbenet (!) som inte skulle vara där, så han plockade ut den.
Nu börjar jag bli sugen på att blicka tillbaka, och ska nu se om jag kan sammanställa mitt idrottsliga liv så långt !


Ironman Lanzarote, min Ö. Än så länge har jag varit där 17 ggr..
Eftersom jag ska till en av Kanarieöarna i vår börjar jag drömma mig tillbaka. Hade tänkt skriva helt ur tanken, men så hittade jag vad jag skrev redan -99, om loppet, vilka detaljer, dom hittade jag gömda i minnet.
Minnena runt omkring har jag klara bilder av, men inte om själva loppet, men det hade jag redan dokumenterat i Svenska Triathlonmagasinets 2.a nummer -99. Skriver ungefär vad jag skrev då, om loppet, och jag minns det som igår! F-n, vilken resa. Anekdoterna runt ikring är nog mer det som jag minns idag, förr var det bara loppen..
 
-99 startade inte bra, en stressfraktur i foten (min andra) hindrade mig från att springa annat än i vatten i början av året, tror den kom i slutet av februari någon gång..
Men jag skulle med på Riksidrottsgymnasiets läger till Lanzarote i den vevan ändå.
Under ledning av Micke Thorén åkte vi, Matilda Jonsson, Lelle Moberg, Rickard Jägenstedet, Jäderholm och jag och ett par grabbar till.
Micke, jag och Tilda bodde i en lägenhet.
Vi cyklade mest, men lite simning och löpning var det ju oxå, och jag fick förpassa mig till poolen för att bedriva den, vattenlöpning när de andra sprang runt lagunen och sånt.. En dag kommer Micke in på rummet och säger.
-"Nu är det klart, jag har varit hos Kenneth Gasque på tävlingskontoret. Du ska köra Lanzarote Ironman i maj."
Jag vet att jag skrattade åt det och sa: "-Om jag kan springa då så..när går den ?" eller något liknade.
- "Den går den 22 maj."
 
Med ett snabbt överslag räknade jag att det var 3 månader emellan, och läkte foten som den skulle hade jag 6 veckor på mig att "bygga upp" den igen. Exakt på dagen 6 veckor senare provade jag foten. "Bara 10 minuter, OCH lugnt!" sa Anders när jag bytte om och tog bilen (!) dit. Till fotbollsplanen  vid Staffanstorp, fint gräs. Och foten höll. En underbar känsla. Nu ska det bli Ironman! Klarade jag det så finns inget värre sen.
 
Micke hade fixat med Lasanta (som arrangerar tävlingen) att vi hade en lägenhet i Puerto Del Carmen, där tävlingen startar och slutar. Anders o jag tog bilen till Kastrup fredagen dryga veckan innan, vi skulle vara där 2 veckor. Micke och Ann-Charlotte kom ner måndagen efter och skulle vara en vecka.
Mycket roliga minnen därifrån, haha, kommer ihåg när Anders fick vaktmästaren att ta bort hela dörrkarmen dagen innan 
tävlingen för vi trodde den gått i baklås, fast vaktmästaren hela tiden trodde det satt en nyckel på insidan.....Anders stod på sig att så var det inte....men så var det..
 
Blåsten som mötte oss när vi kom till ön.
Jag hade min första Merida, gul 907 :a, och med i bagaget hade vi (som tur var) en ny aero Profile Design framgaffel i carbon, som vi  bytte till istället för orginalet som satt på den.
På Lanzarotes då icke jättebra vägar fick jag inte alls samma skakningar som när jag provade Anders cykel med stålgaffel..
Vi  cyklade ut dagen efter vi kom ner och efter 55 minuter i motvind, och då snackar vi MOTVIND, hade vi inte avverkat många km, typ 9, (kan det vara sant, jag har för mig att det var så lite) och Anders säger:
-"Nej, jag åker hem, det här är inte klokt." Så han vände men jag cyklade vidare ett tag till, trodde aldrig tävlingen skulle bli av.
 
Molnigt var det, så Anders tog inte på sig solkräm....dagarna efter fick han minsann åka med både arm och benvärmare, inte för det var kyligt, oh nej, utanför att han bränt sig rejält..
På måndagen hämtade vi Micke och Ann-Charlotte i den hyrda Renaulten Twingon.
Blev lätt träning med Micke dagarna innan loppet, och jag propsade på att vi skulle åka banan med bil också, fast jag cyklat på alla vägarna andra år..men sådan är jag, vill alltid se banan innan ändå.
 
Jag hade som mål att genomföra loppet, inga planer på topplacering.
Hade ju aldrig kört så långt.
Men ladda, det visste jag att jag måste.
Laddningsdryck tre dagar innan så jag kände mig som en stoppad korv. Sista måltiden, en kycklinggryta Micke gjort, gör god, men jag hade inte mycket mer plats att få i den i, men det gick allt äta ett par portioner..


Tävlingsdagen. Tidig morgon, gick inte att få i så mycket frukost, jag var redan fulladdad....illamående..(nervös antar jag)
Mötte de som var på väg hem från nattliga äventyr, nattklubbar och sånt, på vägen till start och växlingsområdet. Säkert vid femtiden på morgonen.
Cykeln var inlämnad dagen innan, men nu skulle vi pumpa, ladda den med energikakor och dryck, kolla att löparpåsen hängde där den skulle osv. Pirrigt.
 
Ironman Lanzarote är känt för tre saker. En bråkig och jobbig simning, en kolossalt tung cykling och en stekhet löpning. På Lanzarote hade de en tradition, och det är att 1:an i herr och damklassen startar dansen på banketten. Sen följer 2:orna osv..( Jag har ju många saker jag inte är bra på och dans är en av dem...) Och sen hade Micke lovat Kenneth att jag skulle vara med på presskonferensen innan loppet . (Prata inför en massa människor på engelska är en annan av dem ) Att vinna trodde jag var svårt, så dansen oroade jag mig inte för, men presskonferensen måste jag ju ställa upp på.
711 triathleter kom till start. 710 från land och en tio meter ut i vattnet framför oss. Randy the Animal, han var den förste rullstolsbundne som skulle göra Lanzarote. Stackarn, han blev översimmad av de flesta. Men han klarade tidsgränsen !
Själv tyckte jag det var den värsta simningen någonsin. Efter 25 meter tappade jag min klocka, som någon hakat i. Efter första bojen började det komma vatten i ryggen, jag kände efter och trodde den gått sönder, folk slet ju i en överallt och simmade på en, och så hade jag ju käkat mycket innan, så den sprack väl lätt. Jag funderade på om jag skulle ta av mig den, men bestämde mig för att köra vidare i den trasig, jag skulle ju vara i en timme.
Simningen kändes som en evighet, jag trodde de ändrat banan till ett varv, men icke , vi fick  allt köra två.
När det var dags för växling fumlade jag efter dragkedjan uppe vid nacken, men upptäckte då att den varit öppen hela tiden, den var inte trasig! Någon hade dragit ner den.
Adrenalinet sprutade och jag gjorde ett snabbt byte.
Väl på cykeln hör jag Micke ropa " Du ligger trea, en minut efter ettan och Zeekant 40 sekunder före. Fasen, Zeekant hade jag hoppats vara före, så jag kunde få ögonkontakt på cyklingen (det hade jag på VM) Men jag kom bara 5 km innan jag var ikapp henne, hon tappade direkt.
Nästan direkt fick jag syn på ettan.
Anders och Micke stod och hejade i Yaisa, hyrbilen gick varm den dagen.. Ledaren, Gangon,en kanadensiska , "lät" mig inte köra om utan var väl tillbaka om mig tre gånger innan vi vände upp i motvinden vid El Golfo , då tappade hon mig.
När jag kom till "Kamelrakan" dök Anders och Micke upp igen, de började redan låta lite hesa, "Skitbra Lena, du har dragit ifrån tre minuter sen sist, det ser gör bra ut, kom igen !"
Under nästan hela loppet följdes jag av 1-3 kamera-mc och en jeep, och de var väldigt noga att inte " ta" vinden för mig. Vid Lasanta råkade en stackars triathlet komma i deras väg och vurpade vid vätskekontrollen. Jag behövde nästan aldrig känna mig ensam, och när de lämnade mig trodde jag att de andra kanske var på väg att ta ifatt. Vid Monumentet stod mina supportrar igen och peppade mig, när jag rundade och for iväg mot Teguise. I Los Vales kastade jag flaskorna, för då började den riktiga stigningen, och på första toppen skulle vi få vår egen matsäck. Det var bara det att jag aldrig fick min, så det blev en lång tid till nästa flaska, som var Mirador de Rio. Där började också den "lätta" hemresan, 5 km nästan bara medvind, men banans otäckaste nerförskörningar. Jag tyckte jag klarade mig skapligt bra, men Gangon tog nog in lite.
Jag började bli kissnödig, men hade ju en kamera -mc som följde hela tiden...kunde ju inte stanna då.. Jag försökte vifta bort dom, och till slut tror jag de fattade, men jag kunde ju inte stanna, och det ÄR en konst att klara det på cykeln, men efter mycket om och men gick det..
 Bergabo stod vid vägkanten med cykeln i näven strax innan Tachie, vad hade hänt ? Ekerbrott fick  jag veta sen. Han fick hjälp av en servicebil 15 minuter senare.
In mot Puerto Del Carmen bar det och maran kom närmare och närmare. Jag försökte övertyga mig om att jag längtade dit, men det var omöjligt. (hade ju aldrig sprungit en mara tidigare..)
Ett fruktansvärt jubel mötte mig på vägen in mot växlingen, härligt !!
Vaderna ville gärna krampa när jag drog på mig löparskorna, och någon smorde in ryggen med solskydd. Sen tog jag mig med stapplande steg uppför mattorna till löparbanan. Micke och Ann-Charlotte hojtade och undrade hur det kändes. "Du har 4 minuter på Gangon, kom igen !" F-n, vad jobbigt det var, jag kom inte framåt. Jag såg någon solbränd karl stå med en svensk flagga längs vägen.
Ett par semesterfirande svenskar stod vid tre kilometer och var i extas ! Vid vändpunkten, 5 km bort, visste jag att Anders skulle stå, det tog en evighet att komma dit." Det kan bara bli bättre", ropade han. Gangon kom farandes på lätta steg och tog over ledningen, hon tog in 6 minuter på första varvet, och vi bytte cykelmasters.. Semesterfirarna gav mig tider och en dam ropade "skynda dig ". Jag blev arg och ropade tillbaka "Spring själv!" och hennes kompisar skrattade åt henne." Där fick Du !" Stefan kom upp jämsides och sa "Hur är det Lena ? kom igen nu och häng på mig, det är kul att springa med Dig". Men jag bara viftade med handen och hängde inte med. Strax därefter började jag fundera på om jag skulle börja ragla lite, så de skulle plocka mig av banan, men jag visste att jag inte kunde fejka, tänk om de skulle lägga mig på en bår, nej, jag skulle få så dåligt samvete.
Vid 11 km passerade jag Thoréns igen, jag såg Ann-Charlotte ta av sig solglasögonen för att se mig bättre, "Inte till vilket pris som helst, Lena!" Micke "Hur känns det ? Du ser svullen ut." (Svullen, det var bara förnamnet. Ian Sweet, Eurosports kommentator, frågade mig senare om jag var med barn, för det såg så ut) men ingen tog mig av banan, så jag tänkte , jag måste springa färdigt. Semestern hägrade också..
Det tryckte på och jag hoppade mellan ett par bilar. Där såg jag holländskan Van Djiik passera mig och jag fick en ny cykelmaster, bara min förra kollat att jag var okey.
Här kommer jag att dala, tänkte jag. Men så upptäckte jag att avståndet inte ökade, jag började ta in igen, Anders stod och ropade, "Det ser bättre ut, har det lossnat?" Och visst hade det gjort det, jag passerade 2:an och fick tillbaka min master. Stegen kändes mycket lättare. Jag fick syn på Gangon, som inte alls hade samma steg längre, och sprang om henne med. Nu fick jag ledarmastern igen. Vid 32 km skrek Micke i extas "Nu Lena, det är det här Du väntat på hela tiden. Du springer snabbast av allihop, håll det här nu!" Jag funderade på vad jag väntat på hela tiden, springa, leda, vinna, eller vad ? jag gör ju så gott jag kan.
Jag mötte Anna Svärdström med jämna mellanrum och hon manade på. Hon gjorde ett strålande lopp!
Vid 32 km hade Anders sagt att maran börjar kännas, men jag såg fram emot det, det var den längsta sträckan jag någonsin sprungit innan, aldrig mer än 30 km , och det var -89 eller så..
Kamera-killen började sjunga och klappa händerna, men jag tänkte, det är inte färdigt än, jag har sett folk krypa på slutet. Jag visste att avståndet till holländskan, som nu var 2:a, var minst 3 minuter efter, men jag var inte i mål än.
Så var då målet precis framför, jublet var enormt och jag fick springa igenom banderollen som segrare, det kändes härligt !!
Kenneth var den första att ta emot (tävlingsledaren) och han skickade ut mig till publiken igen för att vinka. Även Micke skickade han ut, han var minst lika glad som jag. Anders kom lite senare, han hade mellanlandat på en engelsk pub och träffat en väldigt intresserad innehavare, så där hälsade vi på en kväll veckan efter. Efter målgång fick jag vila i ett tält bland alla andra en stund. Micke ringde upp Göran Qvarfordt på förbundet, mina föräldrar och landslagscoachen Erik Björkman ( som var på sin egen svensexa) och jag pratade med dom alla.
Kommer ihåg hur Micke frågade " Har Du fått mens ?" jag var visst helt söderskavd både här och där, så det var inte det..fy, vilka sår.
Sen var det presskonferens och dopingtest. En massa gående, Anders och jag var inte tillbaka i lägenheten förrän närmare 9, och där satt Thoréns uppklädda och med champange och väntade. Jag klev stelbent och skinnflådd in i duschen och tvättade mig så gott det gick, jag vet inte vad som varit värst den dagen....
Närmaste pizzeria blev det och kyparen blev väldigt intresserad när vi sa att jag hade vunnit. han kom ut med bilder på sig själv , från några år tidigare, när även han hade fullföljt den. Han bjöd sedan på champange. Jag hade lite svårt att få ner något alls, men glad var jag. Micke tog upp att vi måste bestämma om jag skulle köra Hawaii eller inte. Jag hade ju kvalat, och det skulle ges svar mellan 10 och 12 dagen därpå, annars brann platsen inne. Så det gjorde vi, ifall....det var bara att lägga upp 300 Euro cash.
Dagen därpå, ja. Stel, öm, fortfarande skinnflådd och blåsor, skönt att inte göra några större ansträgningar!
På kvällen var det dags för pris-cermoni i de berömda grottorna. En otroligt fin scen. Jag började bli lite nervös för dansen...jag sa inget till Anna, vi satt ihop med de andra pristagarna och väntade. Anna vann sin age-grupp! En efter en kallades upp, den ene piggare än den andre. Hur skulle jag klara det, var ju gör stel i kroppen. jag kollade hur de gjorde , tog alla i hand eller puss på kinden. ta i hand bestämde jag mig för. När de tog upp 2:orna i proffsklassen reste jag på mig för att försöka skaka loss benen. När jag ropades upp gjorde jag vad jag allt för att se så "normal" ut som möjligt, det gick. Herrarnas 1:a, Matheu Belfeild, tog också upp och vi fick aldrig gå och ta de andra i hand. Kenneth tog miken och sa, på engelska, "Som ni alla vet har vi en tradition här på Lanzarote Ironman, och det är att segrarna ska hålla var sitt tal." Vad säger han, karln ? jag försökte få syn på Herr Thorén men fick bara strålkastarljuset i ögonen. "Matheu, , Du kan börja." Han gick fram till miken och började prata. Jag trodde aldrig han skulle sluta. Jag tittade ängsligt på Kenneth och jag såg att han också tyckte att det var väl långt (hoppades jag) och han kom fram till mig och klappade mig på axeln. "Var inte orolig, Du behöver bara säga tack." Jag ställde mig vid miken och såg ingenting, strålkastarna var överallt. Det här hade jag inte räknat med! Talet blev väldigt snabbt och kort, alla mina engelska ord hade helt plötsligt tömts från mitt huvud. Dansen hade där varit en baggis.
dagen därpå skjutsade vi Micke och Ann-Charlotte till flyget och hade sen 4 dagar kvar att undersöka ön. Med bil. Nu fick Anders se alla vägar jag förut försökt beskriva för honom.
Just det, klockan jag tappade hade jag på armen igen. En dykare hade hittat den när de drog upp linorna efter tävlingen.
 
Har Eurosports upptagning av tävlingen här hemma. Vilken tävling ! Så svullen jag var på den, vätskebalansen funkade inte alls. Man ser hur det dallrar om magen på löpningen, (på Hawaii sen frågade danskarna, med deras fbk Greger i spetsen, vart barnet var...
Vid målgången såg jag hemsk ut, prinskorvar till fingrar, och i och för sig fina Rayban (sponsrade), men inte passande på mig ...haha. hade jag inte vunnit på Lanzarote hade jag nog aldrig visat mig mer..Första svenska Ironman-segern.
 När vi åkte hem från Kastrup veckan efter blev vi snart medvetna om den bistra verkligheten. Det var den natten morden i Malexander skedde. Vi följde det på bilradion.

 

 

 

 

Om Cookies | Copyright © 2007, Lewasport